Rosamunda (1984-1987)

Nedan följer några minnen från vår tid med fälbåten:
Familjen Sundelin var den stolta ägaren till en vacker fälbåt under åren 1984-1987. Jag köpte fälbåten som då var döpt till Rosamunda av Runar Olin sommaren 1984 i Vasa och körde den för motor med Runar som skeppare till Kronoby och den nya hemhamnen på Hästöskatan. Båten var utrustad med två segel och en luftkyld Bernard med 8 hästkrafter och "skorsten". I fören fanns en "hytt" av presenning och lanternorna utgjordes av en röd och grön stormlykta. På Larsmosjön hann familjen bara göra några turer innan våra planer ändrades då det redan samma sommar blev återflytt till Vasa p.g.a. arbetsbyte.

Resan från Kronoby till Vasa, Gerby blev ett positivt minne för livet. Jag och brorsan hade beslutat att vi skulle segla så mycket som möjligt och endast i undantagsfall använda motorn. Starten från Hästö skedde i god tid före soluppgången och det tog några timmar förrän vi via Jakobstad kom ut på salt vatten. Vi seglade i 16 timmar med en paus på Stubben utanför Nykarleby. Det hade redan varit mörkt en god stund innan vi i seglade in till bryggan och bodarna vid Gerby stranden som skulle bli Rosamundas nya hemmahamn. Där stod en oroligt väntande hustru ( Före NMT och Gsm). Eftersom en fälbåt på den tiden var en ovanlig syn i Vasa skärgård kom Rosamunda att väcka stor uppmärksamhet både i sjön och under vinterförvaringen hemma på vår gård då vår närmaste granne "Antas John" kom ihåg hur det hade varit att vara i "fälan "på riktigt. Under de följande somrarna gjordes turer runt om i Vasa skärgård. Mor och far seglade och de då två ungarna lekte "koja" i fören. Ibland hade vi släkten eller vänner med på våra turer. Efter några somrar med Rosamunda var det dags för nya intressen. Vid midsommartiden 1987 sålde vi Rosamunda till Helsingfors. Den nya ägaren kom med tåg till Vasa och hämtade båten. Efter proviantering och ilastning lade de nya ägarna, son och far, ut i hård motvind från Gerby hamn med destinationen Helsingfors. Jag och ungarna körde med bil till Vasklot och tårarna rann ner för våra kinder då Rosamunda passerade piren på sin färd söderut mot nya äventyr.

Kalle Sundelin


Xenia (1984 - 1995)

Gällande Rosamunda som vi kallade "Xenia" finns mycket att berätta. Vi seglade henne i flera år medan våra pojkar var små. Vi tog bort Vilda-västerntälthytten från fören så att hon var helt öppen som i originalskick. Från Houtskärs allmogebåtsförening fick vi köpa äkta bomullsduk som vi med min frus stora insats sydde ett nytt 2-3 gånger större günther-riggat segel till henne, som gav oss möjlighet t.o.m. att kryssa, vilket hon inte riktigt ville klara med det lilla seglet och tältet. Motorn bytte vi i något skede ut till en Vire eftersom Bernarden aldrig ville bli pålitlig och dessutom var farlig både för min hörsel och barnen.

Båten hade vi sommartid i Ingå och vinterförvaringen till en början på Sveaborg. Det längsta vi kom österut var en gång att delta i segeltävlingen i Rönnäs i Pernå med klent resultat. I medvind löpte hon relativt hyggligt men på kryssen blev hon efter... lika gick det den gången vi deltog i Viaporin Tuoppi.

Tyvärr var det flera ställen i båten som var mjuka och blev värre med åren. Jag gjorde själv nya skiden (lösborden på vardera sidan) och endel andra reparationsarbeten, men situationen blev sån att hon mest stod på landbacken som ett dåligt samvete.

I det skedet kontaktades jag av min kusin, Tom Eklund som fungerade som jaktvårdschef i Vasa. Han berättade att han kände ett gäng gamla säljägare som kunde vara intresserade av att ta hand om båten om vi ville bli av med den. Till slut gav vi upp och skänkte henne åt dem och de kom en vacker sommardag med trailer och hämtade henne. Jag hade fått löftet att de skulle ta väl hand om henne och hade den uppfattningen att de skulle reparera henne nödtorftigt så att hon skulle klara förvaring på land och eventuellt att nån gång för att uppliva gamla minnen dras ut med traktor på isen så att gubbarna skulle kunna sitta där en natt och minnas gamla tider med en bandspelare till hands.

Döm om min glädje när jag för några år sedan (skulle det ha varit 2001?) fick ett telefonsamtal av min kusin som frågade om jag var intresserad av att delta i postrodden med Rosamunda. Klart det! Walther Nissas på Söderudden som är bl.a. båtbyggare hade restaurerat henne, bytt några bord bl.a. så att hon var i segelskick. Summa summarum fick jag delta i att bogsera henne över till startpunkten i Sverige där vi övernattade i tält. Starten gick bra men nån timme senare började vinden friska i så att arrangörerna efter någar otäcka tillbud beslöt blåsa av tävlingen. Rosamunda hade seglat utmärkt men föret var verkligen hårt, vilket vi speciellt märkte då seglet tagits ned och vi skulle hoppa över i följebåten och ta henne på släp. Allt gick bra och vi körde hem med henne på släp och firade avslutat äventyr med smaklig soppa. Fortfarande har jag ett diplom över deltagande som minne på väggen över sängen där hemma.

Mvh. Pelle Silén


Fäälminne (1995 - )

Historien för min del började med att Tom Eklund frågade mig om jag var intresserad av att köpa en fälbåt som hans kusin ägde och som fanns i Helsingfors. Jag var nog intresserad men dels visste jag inget om båten och om det verkligen handlade om en äkta fälbåt när den befann sig i Finska viken där en äkta fälbåt inte borde höra hemma, dels var det en transportfråga. Det gick väl nåt år och under den tiden bildade vi en säljägarförening. Eklund förmedlade ett nytt bud från sin kusin Silen. Vi skulle få båten gratis bara vi skötte om att den transporterades bort från sin uppställningsplats. På ett styrelsemöte beslöts att vi skulle anta budet. Vår ordförande Bö Sandström och hans son Bengt begav sej av ned till Helsingfors med en trailer och kom så upp med "Xenia" en sen kväll till Klobbskat. Hon var återbördad till sin hemö Replot bara ca. 15 km. från den plats där hon byggts är 1946.

Enligt överenskommelsen skulle inte seglen ingå men när båten var lastad kom Silen med en omgång välsydda segel och en kommentar att han tyckte seglen hörde till båten. Detta var vi mycket tacksamma för.

Första åren tillbringade Xenia i mitt gamla båthus men så småningom byggde vi ut båthuset så att "Xenia" fick en egen plats.

Nu började vi inom föreningen fundera på att delta i den årliga postrodden mellan Björkö och Holmön men före det förestod en rätt omfattande restaurering. Det fanns en del sprickor i borden och röta på en del ställen som måste ses över om hon skulle flyta.

Eftersom jag jobbat som båtbyggare föll reparationsarbetet på mitt ansvar. Min tanke redan från början var att få båten i så nära originalskick som det var möjligt. Med benägen hjälp spikades plåtremsor enlig gammal beprövad metod över de största sprickorna. Delar av sudbanden byttes ut. Motorbädden revs bort och det avsågade spantet skarvades ihop igen (Det fanns spår av åtminstone tre olika motorer. Båten blev troligen försedd med motor redan i byggnadsskedet.) Delar av rodret byttes och hålet efter propelleraxeln lappades också. Farveden, garneringen, byttes liksom den upprostade kölskenan. Mastfoten saknades helt. Vi kunde inte ens finna spår efter någon sådan. Det har kanske aldrig funnits någon? Hon har kanske inte fört den traditionella günteriggen från början utan seglats med sprisegel? Beslagen för stag verkar dock vara original vilket tyder på en annan riggtyp. För att kunna segla med de nya seglen måste vi göra en ny mast med stag, bom och gaffel enligt 1900 tals tradition. Günterriggen ersatte råseglet på våra fälbåtar i början på 1900 talet.

Nu var båten klar att sjösättas men inte för postrodd utan för att provseglas. Den första resan blev till Holmöns ostsida innanför Jägarören. Vinden var stundtals upp i 8 m/sek. så medelfarten blev 6 knop trots att vi måste ro den första sjömilen. Vi övernattade på Holmön. Följande dag blev det bogsering hem på grund av motvind.

Det visade sej att vår lagning av sprickorna i borden inte var tillrackligt bra. Det blev att pumpa en hel del innan vi var hem igen. Även segelskärningen var inte helt lyckad. Bommen släpade i vattnet när båten krängde. Detta skulle ha resulterat i nedisat segel när man seglade vintertid. Följande vinter ändrades skärningen på storseglet samtidigt som det likades om med hampa. Focken förstorades också. Samborden byttes och delar av andra bordomgången för att få henne tätare.

Nu ställde vi upp i postrodden och samtidigt döptes hon till "Fäälminne", (Vi kände inte ens till hennes tidigare namn.)

Gubbarna skötte sej fint. Sedan de lämpat största delen av stenballasten seglade de in i första tredjedelen av startfältet.

Postrodden som Silen var med om var den tuffaste som vi deltagit i. Vinden var ställvis uppe i 12 m/sek innan arrangörerna bröt. Trots detta seglades båten utan annan ballast än vad besättningen på åtta man utgjorde. En fälbåt har en relativt grund köl utan extra tyngd i form av t.ex. bly. När båten ligger i hamn med riggen uppe verkar den mycket rank men kan trots detta föra omkring 30 kvadratmeter segel.

"Fäälminne" är en av de snabbaste fälbåtarna som deltar i postrodden men så är hon också mycket smäckert byggd.

Det sägs att när hon byggdes, som en av fyra i Norra Vallgrund den vintern, gick gubbarna kring och jämförde nybyggena. Kommentaren till "Fäälminne" var att hon inte skulle stå pall för det hårda slitet ute i sälisarna. Hon var för klent byggd ansågs det. Hon har trots det överlevt åtminstone sju ägare som jag känner till i dag och förhoppningsvis skall hon överleva ännu en generation.

Kuriosa

Fäälminne hör till den typ av fälbåtar som av övriga säljägare kallades för "Vallgrund krokostamnaren" d.v.s. den främsta delen av förstäven som normalt ligger ovanför vattenlinjen är kraftigt uppåtböjd för att klara motsjö bättre.

Typen verkar förekomma enbart i Vallgrund - Replot området. Fälbåtar från andra trakter har inte denna karakteristiska skarpa krökning på förstäven. Därav namnet. Nu saknar hon också "siidrag" den halvrunda list under varje bord framtill som skulle skydda den utsatta bordkanten mot isnötning. I stället har hon varit beslagen med plåt från mitten till förstäven.

Ett annat vanligt satt att skydda mot isnötningen var att efter hemkomsten på våren dra upp båten och tjära den och medan tjäran var mjuk strödde man sand över. Detta fick sen torka över sommaren och gav en hårdare yta än enbart tjära. Vid seglats i tunn is kan isen skära genom bordläggningen på mycket kort tid.

Kölen gjordes ca. 20 cm hög på högsta stället med en dryg meters lång raksträcka på mitten som anliggningsyta när båten drogs på isen. Detta gjorde att den var lättare att dra och svänga. Kölen var beslagen med en stålskena men under den skruvades ytterligare en kortare skena av mässing. Mässingen glider bra i de flesta temperaturerna.

Hon är gjord för en fyra mans besättning men tre man orkar dra henne i normalt före.

Skepparen styr och håller båten rak med en lång bom som anbringats tvärskepps och sticker utåt ena sidan medan 2-3 man drar med selar som fästs i ringar på utsidan av båten.

Walther Nissas